Da Planet

I shouldn't have left you. Or maybe I should have left a long time ago? 

 

Det sägs att skönhet ligger i betraktarens ögon. Sannerligen kärlek också. Undrar om människor ser det jag ser i mig själv? Det skulle vara intressant att se sig själv ur någon annans ögon för att få perspektiv. Kanske förbi ser jag saker som de ser. Eller så ser jag saker som inte finns. Perspektiv. Fokus. Zoom. Saker som spelar roll i det man ser. Även subjektivitet. Tänk om man kunde se hur andra betraktar en. Inte för att göda på sin narcissistiska sida utan mer som en kalibrering av sin syn på sig själv. För att bejaka sig själv mer rättvist. För att synkronisera sig med bilden av hur man upplevs. Vad ser DU i mig? Berätta..

I never asked for much, I thought. I never wanted diamonds, cars, houses or expensive gifts. I never asked for a trip around the world or gold. All I wanted was pure love and loyalty. Nothing else. The simplest thing in the world to give, I thought. But now after many years I realize I was wrong. I should have asked for all the other things. They're easier to get. My request was over the top. Something only found in dreams and fairy tales. Pure love and loyalty. Who knew that in this day and age, it would be easier to ask for the world. I never asked for much, I thought. But obvously I was wrong. 

I love you life. Thank you for showing me that the path that I've chosen is the right one. Thank you for giving me all the wonderful people in my life and thank you for eliminating all the bad people. With this much love what else could one need. I found my peace. I am zen. Thank you dear life.

I fire it up and start to inhale. Who needs drugs when you have a beautiful life? But then again who needs a beautiful life when you have drugs? Maybe it's my intoxicated state of mind speaking. Maybe it's his toxic breath that spoke to my mind. Kissed me with his moist lips and intoxicated every cell in me. Maybe it's the rush that got me indulged in the thought of him. Maybe my mind is artificially developing a crush? He is the drugs. The state of him makes or breaks my day. When he's around I feel euphoric, when I can't reach him the withdrawal symptoms start to take over. Anxiety. Heart race. Aches and pains. My gut starts to tremble and my mind is all over the place. I take my time to review what I did. All of the conversations. Where did I make mistakes? So I take them drugs, I take them to replace the memory of his face etched in the loneliest place of my brain. I shield myself and cover from going insane. So I inhale.

Läste en intressant artikel som en vän lagt upp på facebook och som går lite i samma spår som mitt tidigare inlägg. http://www.dn.se/debatt/gamla-julen-slogs-i-spillror-redan-for-hundra-ar-sedan


Vill passa på att önska alla en god jul!
JUL E KUL oavsett hur man firar. PUSS

Debatter om integration och pepparkakor har florerat på nätet de senaste dagarna och ingen kan väl ha undgått alla reaktioner och all uppståndelse som kommit. Vågen av tyckare och tänkare. Löjligt, tycker vissa om skolan som förbjöd pepparkaks gubbar. Underbart att frågan tagits upp, tycker andra. Själv tycker jag att det är fantastiskt att skolan vägrat barnen att klä ut sig till pepparkaks gubbar då de anser att vissa eventuellt kan ta illa upp. Jag tycker man t.o.m kan ta steget längre och förbjuda Luciatåg överhuvudtaget och ta bort Lucia firandet så som det utförs idag. Varför? Jo för att det är en tradition som har religiösa rötter. Man firar Sankta Lucia, skyddshelgonet för den Sicilianska staden Syrakusa som levde någongång under 200-/300- talet. Visst finns det då vissa som hävdar att Lucia i Sverige inte alls handlar om Sankta Lucia utan att man på medeltiden firade vintersolståndet den 13 december i och med att man följde den Julianska kalandern. Och att Lucia traditionen från början handlade om att lysa upp den längsta natten och fira vintersolståndet. Enligt folksägen skulle man hålla sig inomhus och akta sig för övernaturliga varelser som var ute och härjade. Man firade då midvinter och enligt fornnordisk tradition så skulle en offergåva ges till gudarna så att solen kunde återvända. Hur man än vrider och vänder på det har Lucia firandet en religiös kontext. Jag kan nämna andra gestalter i Lucia tåget för att ytterliga visa att traditionen har starka rötter i religion. Stjärngossarna i Lucia tåget härstammar från Jesufödelse, Staffan stalledrängs historia bygger på Sankt Stefan, tomtarna kommer från gammal nordisk folktro och var ett skyddsväsen som skulle vakta gårdarna med sina övernaturliga krafter (dock förknippas tomtarna i Lucia tåget ofta till jultomten som i så fall kopplas till Sankt Nikolaus), Lussekatterna härstammar ur sägnen om att djävulen gav barnen stryk i en kattskepnad, medan Jesus i form av ett barn delade ut bullar. Då kvarstår Pepparkaksgubbarna/gummorna. Det är de enda figurerna som inte återkopplas till något religiöst (inte vad jag kan hitta ialla fall) men bara tanken av att vissa människor kan ta illa vid sig av att barn ska klä ut sig i bruna kostymer och vara pepparkakor borde räcka för att det ska anses som ett negativt inslag i en skolmiljö.

Visst kommer människor insistera på att det handlar om "tradition", intressant nog är det samma personer som fortfarande anser att det är helt okej att kalla chokladbollar för "negerbollar" och återigen refererar till "tradition". Att Lucia firandet dessutom är sexistiskt och könsdiskriminerande låter jag bli att lägga fokus på i det här inlägget men det är ytterligare ett skäl till varför jag anser att Lucia borde skippas helt och hållet. 

 

Min fråga är då: Är det inte dags att vi tar en minut och verkligen funderar över VAD det är för "traditioner" vi vill att kommande generationer ska få ärva och om det verkligen lämpar sig att lära ut denna "tradition" i skolan och på dagis? 

I min världsuppfattning ska skolan vara en plats fri från diskriminering och religion. Vi lever under 2000-talet och det är faktiskt dags för en reform. 

 

-"This is so wonderful. This right here. Us. This moment right now. It's beautiful. It's something that only you and I share. One could almost call it a secret. We're going to look back at this very moment fifty years from now and smile. I never thought I'd be here with you. Not in a million years did I dare to think of it. It's wonderful. I'm so happy right now. How about you? What do feel?" he says to me.

I look at him, smile and say: -"It's getting late. I think we should go." But in reality all I can think of is how damn good this piece of chocolate is and how it's melting in my mouth.

- "De här jävla afghanerna tar våra ungdomars jobb. Om de inte hade funnits skulle arbetslösheten och drogmissbruket bland våra egna ungdomar vara betydligt lägre."

- "Jag håller inte med er herr'n. Jag vet själv av egen erfarenhet att så inte är fallet. "Våra" ungdomar är för fina för att ta de jobb som de här stackars afghanerna är villiga att ta. Jag kan ta mina egna kusiner som exempel, ingen av de skulle vara villig att plocka upp skräp på gatorna eller klippa gräs och rensa ogräs från parken. De tycker det är fult att ta sådana arbeten. De klagar över lönen. De vill inte jobba men tjäna massvis med pengar."

- "Ja, men varför höjer man inte lönen då? Så kan våra ungdomar ta jobben och så slipper vi afghanerna. Det är för att de kommer hit och bor i en flock. De lämnar sina familjer, kommer hit och jobbar ihjäl sig och tar alla pengar till sitt hemland. De är smutsiga också. Lever som i ett stall."

 

Jag vill strypa honom. Vad i helvete är det han säger. Förstår han vad han pratar om? Att jag ens gett mig in i en diskussion med taxi chaffören på väg hem. Att jag ens öppnade min mun om hur jag tycker Europa blivit allt mer höger orienterat och hur länderna allt mer främjar nationalistiska tankar. Vad vet han om sånna här saker egentligen. Han som sitter i sin fula bil från början av nittiotalet och spelar gamla låtar från artister som allt för länge sedan flytt landet. Han vars skinn jacka är made in Turkey och allt han använder är made in China. Sitter och pratar  om hur vi iranier borde hålla ihop och hur afghanerna tagit våra jobb. Kanske borde han vara tacksam att någon ens vill sopa våra gator. Att det faktiskt finns folk som gör det ingen annan vill göra. Han som är så mån om att vi ska hålla ihop, kanske borde hålla ihop sin käft. För när det kommer till taxi notan, försöker han blåsa mig då han insett att jag inte är uppvuxen här. Jävla idiot. Jag vill strypa honom. 

I quit my job, sublet my apartment, said goodbye to my friends and family and temporarily moved to another country, in another continent, with a completely different culture and way of life. I always wondered how it would be to live here since I was only a baby when we moved away. I was born in this country, but yet I don't have any recollection of how life in Iran is. The only memories I have and the only bond I have to this country is due to all the family trips we've made every once in a while to visit my mom's relatives. The people I only knew by pictures, names and voices on the phone became alive when I was seven and for the first time came back to Iran. I remember the very first meeting. Everyone was waiting in the reception hall at the airport. My mom and I came out of the passport control and she told me that the crowd standing on the other side of the glass window were all members of her family. I think it was about 20 people, at least it felt like it. They all ran up to us when we came out and they kissed and hugged my mom and everybody cried. I was squeezing my mom's hand really hard. It was absurd to me. Who are these people and why is everybody crying? Someone picked me up, kissed me while crying out: Oh my God, she has become really big. What a beautiful girl you've become! I had no idea who they were. I only recognised some of the faces from the photo albums we had at home. When we left the airport my mom and I didn't take the same car. I think I was with my uncle and his family, and my mom was in another car. I remember we stopped for juice on the way home. Ab talebi, melon juice. This is the very first memory I have of Iran.

 

Then we fast-forward twenty years or so, and I find myself thinking about how life in Iran would be like. I decided to move. Without a plan. Without any back-up. I quit my job, sublet my apartment, said goodbye to my friends and family and temporarily moved to another country, in another continent, with a completely different culture and way of life. "I can always move back and start from scratch again", I told myself. I never want to look back at my life and think "What if..". That's what I based my decision on. Looking back and never regreting anything. I had many voices in my head telling me I was crazy. And twice as many outside telling me the same thing. But I did it. And now I'm here. Three months and counting. I'm still fighting the voices that keep saying "Come back home". Most of them are from family and friends who still think I'm crazy. But I like it here. I don't know why. I don't have a plan, nor do I have a stability or a regular day to day life with routines. But I have something, I'm finding something. I can't really put in words what it is. But maybe it's exactly what I was missing. Or maybe I'm crazy and I've lost it. Who knows. At least I know, I will never look back and think "What if...".